pretty green eyes.
I´m going home, to the place where I belong.
En ren, enkel och förstående rubrik, för hur jag kände, tänkte och vad jag insett när jag den tidiga morgonen i Söndags satte mig på tåget mot Malmö, efter tio dagars tågresa, hostel-boende och jobbiga magkänslor i Europa (mer korrekt, Berlin, Prag, Warszawa).
En intressant resa; både psykist och fysiskt. Den var krävande, jag har tagit del av dagar, känslor och upplevelser jag inte kännt/träffat på innan. Det var tufft. Jag var som barn på nytt, fick hemlängtan redan efter andra dagen och kände mig inte ett dugg trygg i dom händer jag hamnat. Men jag ska inte låta allt vara negativt, för jag hade dagar då jag skrattade, njöt och kände att livet var bra också. En annan positiv sak är att såna upplevelser bara stärker mig, trots att jag kände mig svag just då. Jag kommer att växa efter denna resan, jag har absolut lärt mycket om mig själv och dom två människor jag åkte med. Jag tänker nu, och fram över hålla mig på hemmaplan. Med dom människor jag trivs med, kan förstå och som förstår mig lika väl och även fast dom inte gör det, kan visa mig den respekt vissa människor faktiskt har ont om. Städerna är fina, Prag har jag förälskat mig i och nattlivet är vilt.
Jag låter resan ligga i minnet, som en lärdom, och kanske gör något liknande igen när tiden är inne, då jag är mer mogen och medveten om hur olika situationer ska tas.
Jag har nu tre städer till att pricka in på kartan. På tal om kartor, så är jag världssämst på geografi, det kan hela min klass vittna om. Men jag vill tacka resan, och en hel del kartläsande då jag tagit del av det geografiska området åter igen och nu lärt mig lite mer. Det jag lärt mig av resan är ; åk aldrig tre, så vidare ni inte är helt säkra på att personerna i fråga inte kan överraska dig med en helt ny personlighet. Ha alltid dina saker under uppsyn (då vår filmkamera blev stulen sista dagen). Bit ihop när du är arg över något din omgivning inte förstår(skriv ner det). Försök att skratta minst en gång om dagen (det gör allt mycket enklare, fast att du inte vill annat än hem). Våga lära utav dina misstag, framför allt - våga inse dom. Åk inte iväg med för höga förväntningar, dom är alltid svårast att leva upp till. Ställ kraven skräddarsydda för dig själv, saker du VET att du kan uppnå/genomföra.. Nu är detta helt utav egna erfarenheter. Saker JAG ska tänka på, jag är nästan säker på att ni där ute fungerar helt annorlunda, kanske till och med är grymma på att göra en resa till vad en resa ska vara, underbar, energigivande och minnesvärd :)
att träffa M. var ett lyckligt ögonblick, som var det jag sett fram emot och kämpat för under resan.
Jag är dock inte helt återställd efter resan, känns som att jag inte är närvarande, och ännu ett känslovrak. Vilket jag varit ett bra tag nu. Antingen så får jag hoppas att det försvinner med tiden, eller så får jag helt enklet lära mig att leva med det och försöka att inte låta det gå ut över min omgivning. Fight it got damit.
resfeber.
Det händer kanske bara den bästa. Nä. Men jag försöker få ut något positivt av det hela, då jag vaknade upp med 38 graders feber och ont i hals och snuvig näsa i morse. Det är TYPISKT mig, att bli sjuk precis innan avresa. Vi alla har våra olika teorier, antingen att jag är nervös, eller att jag varit stressad och kroppen har sagt ifrån att "NU måste du ta det lugnt". Som jag påpekat tidigare så har jag inte alls kännt mig stressad, men det är just det som är poängen, stress och kroppens reaktioner är luriga. För det är inte alltid man känner av det.
Jag väljer att kalla det vanlig resfeber.
Sen tror jag min kropp strejkar, för att JAG och alla mina känslor inte vill lämna M. här hemma. Det är nog ett av det jobbigaste jag har gjort, att vara ifrån en människa man håller av så mycket i tio dagar, när man den senaste tiden gett och fått kärlek dagligen. Han ska desutom opereras på Måndag, och jag kan inte finnas där tillgänglig för honom, pyssla om och allt vad man ska göra. Rätt mycket som är, Typiskt just nu. Men att få se honom Måndagen den 24 mars, kommer att vara fyllt av lycka och det är den längtan som kommer hålla mig uppe hela resan.
auf wiedersehen.
let´s waste time.
Själv är det tågluff för mig, J & S. Tio dagar i Europa. Våra mål nu är Berlin, Prag och Warsawa men man vet aldrig vad som händer på vägen. Hela veckan har faktiskt varit lite upp och ner. Känns som att det är mycket men ändå lite på samma gång. Jag har tagit det väldigt lugnt, men ändå känt mig stressad. Har fortfarande inte börjat packa (har där emot börjar tvätta). Interrail koret köpte vi igår + alla andra biljetter. Pengarna är inte växlade än, och jag är inte jätte säker på vad jag ska ha med mig. Sitter även (just nu) och viger in min nya "termosmugg" som är fylld med te, mjölk och honung en standar. Men snart får jag the tum out from my as, och får ner allt i min 50 kilos ryggsäck. För tåget går 06.00 på fredag, och då ska jag vara på tåget med eller utan väska.
Idag har jag fått testa på att vara vind. Det innebär att man tillbringar en timme i en fotostudio, med en sminkös som sminkar mig vit och silvrig i ansiktet för att sen ställa sig i tights och BH (nakna axlar) med nersläppt hår och en fläkt som blåser det bakåt och en fotograf med kamera och jag i olika poser. Fotografering och modevisningar har aldrig varit min grej, jag tycket inte ens det är kul. Ändå har jag varit med på två modevisningar och stått model två gånger nu! Jag tror det handlar mycket om att jag vill vara alla till lags, och inte säga NEJ. Men idag uppskattade jag faktiskt fotograferingen, jag kände mig inte alls obekväm. Fick även reda på varför jag skulle vara just Vind, av dom fyra elementen.. och det var för att jag var så Livfull och Gad. Det värmer om hjärtat.
but I just can´t let go.
Jag viste att den skulle komma, det gör dom alltid. Egentligen undrar jag, varför just idag? Men svaret på den frågan är det samma - spelar ingen roll när dom än kommer, dom är lika dåliga ändå. Jag har tacklat dagen fel än så länge. Fler såna här dagar kommer att komma, nu vet jag i alla fall hur dom ska tas. Hade helt förträngt förra årets baddays, och en del av mig hoppades väl på att humöret alltid skulle vara på topp. Spicellt när man har äran, att få vara tillsammans med en människa som vet precis vad han ska göra för att göra mig glad (trots att han lyckas göra mig som argast också) men sånt hör till. Kan beskriva honom som den absolut BÄSTA för mig, och jag är jätte tacksam.
Jag och såna här dagar, ska vara inlåsta helt utan kontakt med omgivningen, för jag är ett känslovrak, som (åter igen) fäller en Tår så fort någon säger Hej. Jag skyller på vädret, och gårdagens Tequila.
Dagen måste göras till något bättre, det är snart Gulasch-soppa kväll, vilket innebär att vår kock (i föräldrarnas gäng/umgänge) en gång om året bjuder hem oss på hans kända soppa, med spel och Jäger. Så det är (för mig) åter igen en kväll fylld av IT sport- spelet på tv. Telefonen stängs nog av, och sen är det cyklen hem från Lomma ikväll som gäller, för att vakna upp till en ljusare och betydligt gladare dag 05.30 och ta första bästa tåg till jobb.
