gladjespridaren

att tappa sig själv är så mycket enklare än att hitta tillbaka till sig själv. Frågan är då, när är man egentligen sig själv? Hur är jag som person ALLTID mig själv när jag på bråkdelen av en sekund kan förlora en bit av personligheten och vara helt annorlunda. Mitt svar på frågan blir enkelt: Jag är mig själv när jag trivs med mig själv och det livet jag lever. När jag handterar situationer på ett rätt sätt, lägger energi på positivitet och inte negativitet, tar tag i saker trots att min kropp strejkar och är allmänt trött (det handlar om självdiciplin och en smula motivation). Igår när jag sprang den vanliga rundan i solnedgång och ruset av att "livet är bra" drog igenom mig så slog mig faktiskt tanken att jag börjat hitta tillbaka till mig själv , till den människan jag vill vara,och det känns galet tryggt faktiskt. Jag har börjat känna av en helt annan styrka, motivation och ett tankesätt jag saknat. Jag börjar få tillbaka kontrollen på emitionella saker och många kanske vill kalla det känslokall, men jag väljer att lägga känslor och energi på saker jag anser vara viktigt, och trots det har jag känslor. Jag tror jag är en människa man lär sig älska om man förstår sig på mig, och förstår man sig inte på mig så är jag också svår att tycka om. Men det är något jag accepterat och lärt mig leva med. För vem vill ha människor i sin omgivning som inte förstår sig på en, eller tvärt om, som man inte förstår sig på. Jag ska verkligen försöka hålla fast vid styrkan den här gången och känslan av att stå på två ben, på mina egna ben. För det är något jag inte vill förlora igen.