.. Jag tror på att två människor kan gå varandra så mycket på nerverna, ha så mycket motgångar och skiljas åt så många gånger att det tillsist bara kan bli bättre. Allting blir ljusare, och man inser att det är han man vill leva med.
För man har nu gått igenom så mycket negativt, att man lärt känna personen och dess sidor, dess humör att man vet hur man ska handtera det, och vet man hur personen i fråga ska hanteras så finns där väl inte så mycket mer att klaga över, utan bara njuta av hans närvaro, hans kyssar och allt vad han ger dig. Framför allt njuta av dessa positiva sidor, som börjar överväga i vardagen.
Jag, gör det nu! Jag har börjat njuta, börjar lägga allt det negativa hos honom bakom mig och ser framåt. Hans kyssar ställer mig inte längre frågan (var det här den sista?) .. utan jag känner enbart välbehag och förförande.
Jag ljuger för mig själv, om jag säger att jag inte klyddat när det kommer till män. För det har jag, jag har velat och haft mig, jag har testat något nytt, för att sedan gå tillbaka till något gammalt (för det är väl där man känner sig tryggast). Jag har varit oförskämd, och inte riktigt trogen. Jag har sårat, och blivit sårad. Men kommer det inte med livet? Något som hör till, för att man tillsist ska kunna skilja på rätt och fel.
