gladjespridaren

Paint my lips piiink. (Because I hate Pink, or. Not hate, I don´t like pink.)
Jag förstår mig inte på er (guys) för den delen inte er (girls) i heller. Men det är en annan historia. För börjar jag skriva vad jag tycker om (girls) så är det bara en person som tar åt sig, och jag pallar inte det just NU! How ever. Kollade på Mtv innan, "Parental Control" vilket i sin tur handlar om att föräldrarna för en gångs skull får hjälpa sin son/dotter att välja ut två blind date. Detta för att sonen/dotterns nuvarande pojkv/flick-vän inte går hem hos föräldrarna. Efter att ha gått igenom olika killar/tjejer.. så väljer föräldrarna varsin tjej/kille som deras son/dotter ska datea (massor av tjej/son/kille/dotter shit) hur som helst.. I slutet av allt detta dateande, som både föräldrarna och deras nuvarande poj/flickvän-följd via tv. Så är det dags för deras son/dotter att välja mellan dessa tre olika typer av personligheter.
Vad jag vill komma fram till, är att jag kan förstå tryggheten i något gammalt, något man inte vet fungerar men som man ändå är säker i, och känner sig som sagt trygg i.

Att självmant lämna ett sådan förhållande, är ett av det svåraste som finns. MEN, det jag inte förstår, är hur man kan välja att gå tillbaka till allt det som säger EMOT, när man fått två helt nya fräscha, framför allt bättre alternativ, eller vägar. Som även föräldrarna är villiga att acceptera. Vi är helt enkelt för otacksamma. Vi väljer de enkla vägarna, som även (allt som oftast) resluterar i ett nerbrutet (dig själv). OH!
The worse part, jag säger emot mig själv. Genom att skriva allt detta.
Förändring, och det nu! Tack.
A - I miss you. Varför göteborg av alla dessa jäklans ställen.