he knows how to save a life.

Ordet, typiskt. Är något jag är väldigt duktig på att använda mig av.
Speciellt, när saker och ting faktiskt är så satans typiskt. Som ex. när allt är som bäst, så kommer något dåligt imellan. Eller, när man köper en extra kula på glassen, och sen tappar den.
Eller för den som nyss tagit körkort, och det första man gör är att krocka. Det kan även vara små saker som att man aldrig somnar, då man vet att något viktigt väntar en dagen efter, eller när man absolut inte borde vara trött, så är man som tröttast. Helt enkelt , typiska saker.

Min poäng.
Att när jag verkligen borde kalla någoting typiskt, så gör jag det inte.
I detta fallet, borde T. och att han bor i Ungern vara typiskt. Det mest typiska jag egentligen borde ha varit med om.
För jag menar, man hittar sin självfrände. Någon som uppskattar en. Hör av sig med dom mest värmande sms:en, och överraskar alltid med något nytt. Inte nog med det, bara genom att kolla på honom, så fylls man av känsla och känner sig mer levande än någonsin.
Han har helt enkelt gett ett svar på min fråga. Jag trodde faktiskt ett tag att jag var tvungen att välja mellan personlighet eller utseende. Men han visar sig ha båda, och jag behöver inte längre dela på mig.

Det som nu borde vara typiskt, är att man funnit honom, och han uppskattar mig lika mycket som jag uppskattar honom. Vi umgås rätt konstans i två månader, för att sen skiljas. Han har då kommit in på Läkarutbildningen i Ungern, och ska spendera 6 år av sitt liv där. Ett år är nu avklarat, och han har tagit sig hem, för att stanna över sommaren.

Jag borde nu vara frustrerad, och må dåligt över att han om drygt 2 månader faktiskt ska åka tillbaka igen.
Som många andra gjort, och som jag kanske själv gjort i ett annat fall. Så hade man istället för att ta vara på tiden, slösat bort den, på diskutioner om hur vi ska gå vidare med allt. Är det så smart att träffas? Tänk så blir det extra jobbigt när du åker. Kanske bättre om vi låter allt vara, och träffar andra istället. Eller, så hörs vi lite då och då. Men håller allt på en låg nivå, och stänger av våra känslor? Om det går.

Men istället, så ser jag det absolut inte som typiskt. Jag fruktar inte heller den dagen han åker. Jag tänker inte slösa bort tid, på att fundera på hur allt kommer sluta. Inte heller, kommer jag ifråga sätta vår roll som människor.
Utan jag tänker bara, ge. ge ge och ge. Ta vara på tiden, och vara gladare än någonsin.
För att sen med ren nöjdhet, och med känsla av att jag verkligen inte kunde spenderat tiden här hemma på ett bättre sätt. Säga hejdå, när han åker. Gå tillbaka till det liv, jag levt det senaste halvåret. Med ännu mer säkerhet, och trygghet över vad det är jag får träffa nästa gång, han besöker Sverige.

Jag vet inte om det är en mognads grej, eller om jag rent av är känslokall. Eller bara lärt mig att svartsjuka inte fungerar. Men, rädslan av att han ska hitta sitt livs kärlek där nere skrämmer mig inte.
För gör han det, så kommer jag önska honom all lycka. Och samtidigt känna att jag inte ångrar något av det som varit överhuvudtaget. Som sagt, han har ju trots allt gett mig ett svar, på vad som finns där ute.
Tvivlar stark på att han är den ända av samma typ. Dock, den ända T.

 ...
2007-07-06 @ 18:50:28 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Anonym

carro_great@hotmail.com

2007-07-08 @ 23:58:50
URL: http://carolinewahlberg.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 0.91