gladjespridaren

..Det går förbi rätt snabbt just nu. Känslan av att man inte hinner ge en reaktion på vad som hände, förän det är ny dag. Ny dag, nya händelser och det gamla är glömt. Tänker jag efter. Har det hänt mycket, som jag borde reagerat på. Gjort något åt. Något jag vanligtvis varit arg över, irriterad på eller ältat.
Fasen har kommit. Då man faktiskt inte orkar längre. Orkar inte lägga energi på saker, som inte är värt att göra något åt. Säga till personer, som inte är värda tillsägelsen. Till en början, tyckte jag det kändes jobbigt. Att inte få avreagera mig mot en person. Att inte få gnälla lite, att inte få gråta över något så litet som oss.
Nu, känns det inte mer än skönt. Så mycket mer tid, åt saker jag förr prioriterade bort. Som ex, dom två grillkvällar jag haft. Eller att stanna upp för att prata minnen, med en barndoms vän som man träffar på väg från bussen.
Små saker.

Jag tror hela behovet av närhet och bekräftelse också minskat en aning. Om det är positivt eller negativt det vet jag inte, än. Men tanken som funnits där, kring vem som är rätt och vem som är fel. Bättre sagt, vad som är bra eller dåligt för en. Är över, just nu. En slags paus. För att jag klarar mig. Med det jag har.
.. och tänker och försöker där med, sluta dagdrömma om vem jag vill hålla av. Vem jag vill vakna upp med en morgon, då solen lyser in och värmen från hans arm som man är omfamnad av.
Personen som ska få en att skratta, och som på något sätt ska skratta åt en (med en). Med mig.
Vem man ska ta långa promenader om kvällen med, eller ett naket och oskyldigt nattdopp. Kanske till och med åka ut till brofästet och se solen gå upp.
Dela olika maträtter med, känna sig uppskattad av. Framför allt, uppskatta.
Till och med älska. ...