gladjespridaren

dagen hade närmat sig sitt slut, och jag var påväg från L.haus. Klockan började närma sig mörkret, och min buss var försenad (like always). En kille i sextonårs åldern går mot folkmassan som står vid busshållsplatsen. Han bär på en väska svart och med silverlås (min tanke sa att det såg ut som en väska typisk för en bomb).
Precis när jag avslutat den tanken, så sätter han ner väskan mitt bland alla människor, och går där ifrån. JAG, fort som faen vänder ryggen och väljer att gå hans väg (han vill förhoppningsvis inte ta livet av sig själv).
Jag vänder mig om, för att se andra människors reaktion (ingen). Då jag ser en annan kille i samma ålder ta upp väskan och går mot mig. Nu slår alltså mitt hjärta mer än vad det någonsin har gjort, och jag var nu säker på att något allvarligt skulle hända. Jag går in mot väggen, och precis när han är brevid mig, säger han "POFF".
Jag (som redan haft tankar som övertygat mig om att det är en bomb) rycker till, och han bara skrattar.
Min blick som först visat rädsla, visar nu bara ilska. Hans leende avtar då genast, och kollar på mig precis som om att han skämdes.

Om jag säger att jag inte förstår dagens ungdom, så sätter jag mig emot mig själv.
Men dess humor, är något jag aldrig kommer att förstå mig på. Sånt är inte roligt. Speciellt inte när såndant händer dagligen i andra delar av världen.
.. och hur säkra vi svenskar än tror att vi är, så finns där inget som säger att det inte kommer att hända här.
Att folk inte reagerade vid busshållsplatsen gjorde mig arg. För blinda var dom inte, och jag är nästan säker på att deras tanke var (men, sånt händer inte mig). Maybe someday it will.
Punkt.

L.haus är som terapi för mig. Dagligen så känns det som att varje kartong jag ger mig på, innebär ett samtal med mig själv. Jag är en patient och min egna psykolog samtidigt som jag arbetar. Simultanförmåga.
Med alla dagens leveranser så blev samtalet långt och jag insåg att samhällets människor behandlar varandra som om man vore en sak. Vi fick in nio pallar med massor av kartonger, vissa pallar var bra staplade, och allt stod stadigt. Medan andra pallar inte höll ihop alls och lätta kartonger stod under dom tunga.. Det är detta jag kallar ytan.

Innehållet är då allt som finns i kartongerna. Tanken slog mig när jag packade upp massa ljusstakar. Vissa ljusstakar låg jätte fint inpackade, med massor av plast och skydd. Tejpen satt åt hårt och dom var även mycket lättare att handskas med. Andra var knappt plastade alls, tejpen hade fastnat i själva staken och det blev märken när man tog bort tejpen.
Exakt så, behandlas olika människor. Vissa tas det väldigt bra hand om, dom har det jätte bra och bekvämt och är sådär hårt åttejpade. Medan andra inte har något skydd alls, och tejpen som har fastat på dom bildar sår, som aldrig läker. Trots att alla dessa ljusstakar, låg i samma kartong och förmodligen hade dom blivit nerpackat av samma människa och faktiskt såg precis lika dana ut. Vi ALLA är människor (även fast vi handlar olika, och gör STORA misstag). Vi ser inte lika dana ut, har inte samma personlighet eller åsikter. Men värdet är av känslor, och det gör det faktiskt ännu viktigare.

Min poäng är att. Kan inte ens alla ljusstakar få ligga lika bekvämt,
hur ska vi då någonsin kunna få det så rättvist som alla pratar om. Jag tror vi måste omformulera ordet rättvisa, och se rättvisa som något individuellt. Vi gör oss helt enklet förtjänta av olika saker, och alltså inte av SAMMA saker. Problemet ligger i att det vi gjort oss förtjänta av aldrig delas ut. För att vi alla ser olika på saken, och så kommer det alltid att vara. Problemet går inte att lösa. Lösningen kanske inte ligger i samhället, utan hos dig.
Jag tror vi måste älska oss själva mer, utan att göra det till något egoistiskt.
jag tror jag har skakat av mig alla åsikter, för idag.