somewhere over everything.
Förlåt.
Till alla dom som bryr sig om mitt skrivande, som absolut inte varit aktivt på senaste. Vilket också beror på en hel del saker. Men inget av det är någon bra bortförklaring. Jag har helt enkelt tappat intresset, och finner inte längre några ord värda att sätta här. Kan också bero på att jag mentalt ställt in mig på mina NU fyra veckor på Lagerhaus (som började idag). Alltså inte längre (28 dagar) något skrivande på Media (linje- text, blivande journalist).
Jag ska nu försöka förklara min magkänsla.
För jag är väldigt mycket för sånt, och har på senaste tid gått väldigt mycket på just magkänslan. Jag måste säga, att jag mår faktiskt jäkligt bra och har än så länge valt rätt vägar, tror jag. How ever. Så finns där en annan magkänsla. Något utöver allt annat. Den säger mig inte så mycket, och den ber mig inte välja vägar, och inte heller får den en att känna sig värdelös. Den ger ifrån sig enbart saknad, och kärlek.
Saknade efter N. Som är jätte många mil ifrån mig, hon som fått mig att öppna ögonen och verkligen leva. Hon har hjälpt mig att gå upp ett par kilo, hon har fått mig att skratta. Hon har fått mig att gråta, hon har bråkat med mig (trotts att hon är ett huvud kortare, tuff en). En vän, fru, halva, you name it - som fått mig att älska henne. För inget mindre än den hon verkligen är.
Innan henne, hade jag inte lagt någon tanke på att skaffa mig en nära vän, framför allt en inte "bästa vän" en självfrände. För det var inget jag trodde på, inget jag ville lägga tid på. För vänner kommer och går.
Men hon stannar.
N. Har nu skrivit två långa brev om just mig. Ett ligger här hemma, brevid sängen. öppnat, en glimt av det kan göra min dag. Den andra texten är skriven på hennes blogg. Båda har fått mig att fälla tårar, och åter igen uppmärksammat vad det är jag verkligen har. Något bättre kan man inte få. Utöver, familj osv.
Jag tvivlar stark på att hon fäller tårar efter detta inlägg, eftersom att hon redan tagit orden ifrån mig och skrivit ner det. Men känslan den finns kvar, och kommer alltid att göra. Det jag skrivit nu, är bara ett bevis på att jag tänker, och absolut inte har glömmt. I , I love you.
Jag är fortfarande helt slut i hela kroppen, tror nästan den har blivit värre. Ryggen gör fortf. ont efter det vilda på havet. Träningen kanske inte gör det bättre, men jag kan inte leva utan den. Jag skrattar, jag ler så ofta jag kan. Jag pratar när jag känner för det, och är allt mer tyst. Men jag är fortf. Jag, och folk tar mig fortf. för den jag är. Jag visar respekt, och försöker vara så lite otrevlig som möjligt. Ibland behövs det dock. Jag vill vara en bra människa, och jag kämpar fortfarande. Vissa dagar är det enklare än andra, thats life.
Sånt hör till, och det får mig att vilja kämpa ännu mer.
Till alla dom som bryr sig om mitt skrivande, som absolut inte varit aktivt på senaste. Vilket också beror på en hel del saker. Men inget av det är någon bra bortförklaring. Jag har helt enkelt tappat intresset, och finner inte längre några ord värda att sätta här. Kan också bero på att jag mentalt ställt in mig på mina NU fyra veckor på Lagerhaus (som började idag). Alltså inte längre (28 dagar) något skrivande på Media (linje- text, blivande journalist).
Jag ska nu försöka förklara min magkänsla.
För jag är väldigt mycket för sånt, och har på senaste tid gått väldigt mycket på just magkänslan. Jag måste säga, att jag mår faktiskt jäkligt bra och har än så länge valt rätt vägar, tror jag. How ever. Så finns där en annan magkänsla. Något utöver allt annat. Den säger mig inte så mycket, och den ber mig inte välja vägar, och inte heller får den en att känna sig värdelös. Den ger ifrån sig enbart saknad, och kärlek.
Saknade efter N. Som är jätte många mil ifrån mig, hon som fått mig att öppna ögonen och verkligen leva. Hon har hjälpt mig att gå upp ett par kilo, hon har fått mig att skratta. Hon har fått mig att gråta, hon har bråkat med mig (trotts att hon är ett huvud kortare, tuff en). En vän, fru, halva, you name it - som fått mig att älska henne. För inget mindre än den hon verkligen är.
Innan henne, hade jag inte lagt någon tanke på att skaffa mig en nära vän, framför allt en inte "bästa vän" en självfrände. För det var inget jag trodde på, inget jag ville lägga tid på. För vänner kommer och går.
Men hon stannar.
N. Har nu skrivit två långa brev om just mig. Ett ligger här hemma, brevid sängen. öppnat, en glimt av det kan göra min dag. Den andra texten är skriven på hennes blogg. Båda har fått mig att fälla tårar, och åter igen uppmärksammat vad det är jag verkligen har. Något bättre kan man inte få. Utöver, familj osv.
Jag tvivlar stark på att hon fäller tårar efter detta inlägg, eftersom att hon redan tagit orden ifrån mig och skrivit ner det. Men känslan den finns kvar, och kommer alltid att göra. Det jag skrivit nu, är bara ett bevis på att jag tänker, och absolut inte har glömmt. I , I love you.
Jag är fortfarande helt slut i hela kroppen, tror nästan den har blivit värre. Ryggen gör fortf. ont efter det vilda på havet. Träningen kanske inte gör det bättre, men jag kan inte leva utan den. Jag skrattar, jag ler så ofta jag kan. Jag pratar när jag känner för det, och är allt mer tyst. Men jag är fortf. Jag, och folk tar mig fortf. för den jag är. Jag visar respekt, och försöker vara så lite otrevlig som möjligt. Ibland behövs det dock. Jag vill vara en bra människa, och jag kämpar fortfarande. Vissa dagar är det enklare än andra, thats life.
Sånt hör till, och det får mig att vilja kämpa ännu mer.
Kommentarer
Trackback