gladjespridaren

en del av mig har alltid strävat efter perfektion. en annan del av mig har förstått att något sådant inte finns. Så medan en röst inte låter mig stanna kvar i saker som inte är "perfekta" så säger en annan röst att något sådant som perfektion inte finns och ber mig att stå kvar/stanna kvar för det kanske är det bästa jag kan få, att det är det närmsta perfektion man kan komma. Men den allvarliga frågan är, vad är perfektion? FÖR, jag är övetygad om att perfektion för mig är något helt annat för någon annan, och vart ska man då dra gränsen? När får jag inte lova att kräva mer, utan att kräva det omöjliga, och när är det egentligen omöjligt? . . .