gladjespridaren

helgen avrundades i goda vänners sällskap. 50 års fest vid en stuga där allt är så lugnt och skönt.  Något jag lärt mig uppskatta allt mer genom åren, som yngre värderade jag inte middagar och alla dess diskussioner, idag kan jag inte sluta njuta. Runt ett sådant bord med en drink i handen är vi alla i centrum. Alla får lika mycket luft och tar lika mycket plats. Det handlar inte längre om att få synas och höras mest, att vara den som man minns tydligast. För efter år med erfarenhet när det kommer till att alltid sträva efter att få stå i mitten, så har jag lärt mig att det inte alltid är positivt att bli ihågkommen! Vill vi stå i centrum för att vi är rädda att ingen kommer att minnas oss eller handlar det om jakten efter att hela tiden vara störst, bäst och vackrast?