gladjespridaren

det straffar sig i längden. Men vet ni vad, jag är trött på att bli straffad mer just nu. Det som hänt, is enough. Jag orkar inte med mer. För med varje sak som händer så tappar jag en bit av mig själv, en känsla. Och går mer saker emot mig nu, så kommer jag bli känslolös och där med känslokall, och det kommer ingen att må bra av. Minst jag själv! Jag känner att behöva lämna dig mitt i natten för att du inte vet hur man ska bette sig, eller att behöva gå på antibiotika som sätter regler som (att inte sola, eller dricka någon alkohol)  och sist men inte minst bli bestulen på hela sin väska på jobb - då någon jävligt sjuk människa som jag finner så mycket hat mot nu att jag aldrig kommer att somna, vågar sig in i personalrummet medan jag hjälper en kund och drar åt sig väskan, med alla ens värdesaker. Där bland, telefon, pengar, kort och Mp3 är tillräkligt. Jag kommer inte ihåg senast jag grät så här mycket, och jag delar med mig av det, för att jag måste få ut det. Jag brukar faktiskt kunna ta det mesta med en klackspark, och utan några som helst tårar. Men det här, det här är för mycket. Just precis det här, gör så jäkla ont att jag får problem med att andas. Att sova. Att slappna av. Det som tar mest, är att det finns människor, med så lite mänsklighet att det inte ens tar emot lite att ta av något som är någon annans. Att kunna gå hur långt som helst, och göra vad som helst för att bara TA och GE till sig SJÄLV utan att tänka på någon annan. För mig är dom inte ens värda att kallas människor. För jag väljer att fortfarande tro att en människa, är någon som ger och tar. Som vill sig själv och andra något gott. Som efter vartenda handling tänker på konsikvensen och som stoppar sig själv om minsta lilla magkänsla påstår att det är fel. Men ändå bevisas hela tiden motsatsen och just det gör mig till den omänskliga!