gladjespridaren

det finns nog inget hääärligare än att jogga en lång runda en söndagskväll, då dess väder är helt UNDERBART!

Glöm inte Morsdag på söndag!

Favorit- reklam. Jag kan inte sluta skratta.
- och får man mig att skratta till en reklam, så har man lyckats.

det straffar sig i längden. Men vet ni vad, jag är trött på att bli straffad mer just nu. Det som hänt, is enough. Jag orkar inte med mer. För med varje sak som händer så tappar jag en bit av mig själv, en känsla. Och går mer saker emot mig nu, så kommer jag bli känslolös och där med känslokall, och det kommer ingen att må bra av. Minst jag själv! Jag känner att behöva lämna dig mitt i natten för att du inte vet hur man ska bette sig, eller att behöva gå på antibiotika som sätter regler som (att inte sola, eller dricka någon alkohol)  och sist men inte minst bli bestulen på hela sin väska på jobb - då någon jävligt sjuk människa som jag finner så mycket hat mot nu att jag aldrig kommer att somna, vågar sig in i personalrummet medan jag hjälper en kund och drar åt sig väskan, med alla ens värdesaker. Där bland, telefon, pengar, kort och Mp3 är tillräkligt. Jag kommer inte ihåg senast jag grät så här mycket, och jag delar med mig av det, för att jag måste få ut det. Jag brukar faktiskt kunna ta det mesta med en klackspark, och utan några som helst tårar. Men det här, det här är för mycket. Just precis det här, gör så jäkla ont att jag får problem med att andas. Att sova. Att slappna av. Det som tar mest, är att det finns människor, med så lite mänsklighet att det inte ens tar emot lite att ta av något som är någon annans. Att kunna gå hur långt som helst, och göra vad som helst för att bara TA och GE till sig SJÄLV utan att tänka på någon annan. För mig är dom inte ens värda att kallas människor. För jag väljer att fortfarande tro att en människa, är någon som ger och tar. Som vill sig själv och andra något gott. Som efter vartenda handling tänker på konsikvensen och som stoppar sig själv om minsta lilla magkänsla påstår att det är fel. Men ändå bevisas hela tiden motsatsen och just det gör mig till den omänskliga!

fuck you, very very much. because we don´t like what you do.
so please don´t stay in touch.

för ett par år sen var det inte OK att vara hemma. Satt man hemma en vardagskväll så berodde det på att föräldrarna tvingat på en läxorna och satt man hemma en helg- kväll så berodde det på utegångsförbud. Hade man lyckats undankomma bådera sakerna så var det till att umgås med vänner, och det gjorde man ända tills klockan blev så mycket att det inte var annat än dags att gå hem.   Jag tror det hela handlar om att man är rädd för att missa något.
Idag, så händer det lite då och då att pappa med glimten i ögat frågar; Är du "myselin" idag? och det ser man tydligt då mjukisbyxorna är på, håret ruffsigt uppsatt, t-shirten ostruken och inte ett tecken av smink syns. Det är då jag kryper ner, helt ensam för att njuta av film och kvalitetstid med mig själv. Det är då jag vågar missa något. Men det är också då jag också samlar kraft för att vid nästa umgängestillfälle, vara mig bästa- JAG till hundraprocent.Idag är en sådan dag. En myselin dag. Jag har lärt mig att det är OK att vara hemma.

aggera är något vi gör när orden inte hittar rätt plats. När en känsla inte går att beskriva, eller när meningar inte går att förstår. Det är då vi uttrycker oss med hjälp av vår styrka, vår svaghet, vår kropp. Egentligen är det inte speciellt konstigt, eller? För på något sätt måste vi ju uttrycka oss. Tänk och sitta inne med en känsla, eller tusen tankar som du bara inte kan få ut i ord, få någon att förstå, då måste den sista vägen ut vara att göra något åt det, ta saker i egna händer och aggera. Det är också då, livets sned-steg rör vid, livet blir lite hårdare, en aning tuffare men framför allt och viktigast, mer lärorikt.

so damn beautiful.

Göteborg är verkligen en stad för mig. Den är som bäst när solen är som högst på himlen och trots långa dagar av utbildning så hann jag njuta av både staden och serveringen. Det är nu jag tycker det är OK att säga att sommaren är påväg, för JA - vindarna börjar bli varma. Nu är det bara en varm kväll dom saknas, sen är ett par månader av energi i full gång. På tåget påväg upp till Götet, så kom jag även underfund med att jag absolut hade kunnat jobba med ett jobb som kräver mycket resande. Inte alltid varje dag, hela tiden. Men lite då och då, att få komma iväg och se saker och ting och framför allt träffa olika typer av människor med dess härliga dialekter. För jag kan ärligt säga att jag är rädd att stanna på ett ställe så pass länge, att det blivit en rutin och allmän bekvämhet som är SÅ svår att ta sig ifrån.

Jag får ofta frågan - vad händer nu? Vad har du för planer längre fram. Det jag vet just nu är att jag vill utvecklas och testa på olika saker, jag vet också att jag trivs jätte bra i den tjänsten jag har nu och att jag kan utvecklas så otroligt mycket inom det området, att jag inte behöver oroa mig över att saker och ting kommer att bli långtråkigt, och det är både positivt och skapar en trygghet (då jag som person, tyvärr, tröttnar på saker och ting väldigt lätt, och vill då klättra vidare). Här kan jag klättra fast ändå stå kvar på en trygg grund. Utbildningen i götet gav mig inget annat än energi och inpiriation. Och det är väll härligt när man får en såndär kick? Så, som svar på frågan. Så har jag valt att leva här och NU, och jag väljer att fortsätta planera min framtid när jag känner att det jag håller på med inte ger mig något längre, när jag inte  har mer att lära. E.